1931 – 1939

1931

Någon rivstart får föreningens återupptagna verksamhet inte. Och detta gäller också för fotbollen. Visserligen spelas fyra officiella matcher under året och årsberättelsen fastslår: ”Största intresset ha medlemmarna visat för fotbollsspelet och på träningskvällarna har därför uteslutande spelats fotboll”, men ekonomin tillåter inga alltför stora ”utsvävningar”. Av årets fyra matcher vinner PIF över Kimitoöns Idrottsring med 6-1 och över Åbo IFK III med 3-1 men förlorar mot Turun Riento (0-4) och i en returmatch mot Kimito-laget (0-4).

1932

Entusiasmen stiger, intresset för bollsporten – för idrott överhuvudtaget – stiger och de aktivas antal ökar stadigt. Föreningsledningen börjar tänka på att anställa en fotbollstränare och man engagerar Per Kuffschinoff från Åbo ”mot fria resor och uppehälle” att några dagar under sommaren ge spelarna nödig undervisning i fotbollsteknik och träningsmetodik. Spelarna får egna speltröjor, mörkgröna med svart krage och svarta ärmuppslag och fotbollsplanen förbättras under försommaren och får ny yta. För att höja intresset för fotbollsspel föreslår man en triangelserie mellan Kimito, Nagu och Pargas, vilken dock inte kan genomföras, och regelbundna träningstillfällen hålls varje tisdag och fredag. Och de aktivas antal är t.o.m. så stort att man ordnar en speciell match för att klassificera spelarna i A och B lag. Lokaltidningen utnyttjas flitigt för informationen och speciella reklamaffischer trycks. På grund av förbättringsarbetena på idrottsplanen blir säsongens matcher bara fem till antalet. Åbo IFK och Kimitoöns Idrottsring utgör motståndare i fyra av matcherna och i den femte vinner man stort (11 – 1) över ett lag kallat ”Skären”. Vid ett möte i november fattar styrelsen beslut om att ”anmäla föreningen till medlem i Bollförbundet”.

1933

”Refererande till ett tidigare samtal mellan förbundssekreteraren hr. Schneidler och undertecknad Mannström, återkomma vi nu till tränarfrågan. Vi äro i hög grad intresserade av att få en tränare, som kunde bibringa föreningens fotbollslag de nödiga grunderna i fotbollsspelet. Emedan föreningen icke tillsvidare varit inregistrerad har vår anhållan om medlemskap i Bollförbundet icke godkänts. Våra registreringshandlingar äro emellertid för närvarande under behandling hos vederbörande ministerium och motse vi dem i retur inom ett par veckor. På den grund ha vi icke kunnat rikta vår anhållan om tränare till Bollförbundet. Då fotbollstiden emellertid åter är i antågande vända vi oss till Eder med en anhållan om att Ni ville försöka arrangera saken för oss, ty vi äro övertygade om att ni har större möjlighet att skaffa oss en god och lämplig tränare antingen direkt från någon storklubb eller också genom Bollförbundet. Vi motse Edert svar med uppgift om villkoren för tränarens anställande för en tid av ca två veckor i maj månad”. Detta brev som unde-rtecknats av föreningens ordförande Knut Mannström ger upphov till en lång och livlig brevväxling, som emellertid inte ger Pargas någon fotbollstränare ännu denna säsong. Med Claes Wilkman (ordf.), Brynolf Mickelsson, Armas Laaksonen och Felix Grönblom som sektionsstyrelse arbetar man dock vidare, samlas till gemensam träning två gånger i veckan och A- och B-lagen utkämpar sammanlagt tio matcher mot lag från Åbo och Kimitoön. I fotbollens tecken inleds i år samarbete med den nybildade föreningen Dragsfjärds Idrottsklubb. Dragsfjärdsklubbens sekreterare Odin Wikstrand meddelar före det första matchutbytet: ”Planen är nog mycket usel enär vi rustat ny å Björkboda samt litet smal. Längden är nog 91,5 m. Men med god vilja övervinner man nog små svårigheter. Vår idrottsklubb är nybildad i år och fotboll är nog litet okänt ännu, så vi önskar match mot B-laget. Ni kan inträffa med motor vid Sunnanå brygga, så sänder vi bil att avhämta Edert lag”. PIF utklassar Dragsfjärd och med 6 – 0 besegrar man också Kimitoöns Idrottsring. Hemmamatcherna ger sektionen ett alldeles speciellt bekymmer. Det ekonomiska utbytet är obetydligt på grund av att de flesta i publiken underlåter att lösa biljett – fotbollsplanen är tillsvidare inte inhägnad!

1934

Claes Wilkman, Felix Grönblom, Levi Landén och Oiva Sulonen anförtros bollsektionens verksamhet och man förbereder säsongen med att anskaffa nya representationsdräkter för spelarna. Färgkombinationen är fortfarande grön & svart. Intresset för fotboll bara ökar och man tar initiativ till ett särskilt motionslag för f.d. fotbollsspelare och friidrottsmän, som inte aktivt deltar i något fotbollslag. Träningsmatcher utkämpas mot nybörjarna från Dragsfjärd. I distriktsserien tar man allvarligt på uppgiften och inleder träningen tidigt på våren. Man arbetar med två seniorlag och ett juniorlag. A-laget blir andra i serien för II klass lag men B-laget lyckas mindre bra i serien för III klass lag. Det sammanlagda antalet matcher, seriematcher, vänskapsmatcher, klubbmatcher och pro- pagandamatcher, för spelsäsongen stiger till hela 27. Ett referat från en av seriematcherna för tjänar här utrymme. Under rubriken ”En fotbollens klang- och jubeldag i Pargas skriver Pargas Kungörelser: ”Senaste söndags fotbollsmatch blev ett glädjeämne för alla fotbollens utövare och gynnare. Piffen avfärdade nämligen en av sina värsta konkurrenter i serien (Åbo IFK) med 3 – 1. Resultatet i sig själv ser ju ganska blygsamt ut, men betyder desto mera för Piffen. Utom att åter två pinnar håvades hem borde pojkarna fått tilltron till den egna förmågan stärkt… Publikrekord för året kunde noteras med ca 300 åskådare, av vilka 114 betalande. Fastän föreningen försökt avstänga planen så mycket som möjligt, var likväl 2/3 ”gratisåskådare”, vilket bevisar nödvändigheten av, att planen helt och hållet omgives med plank… I och med Piffens inträde i distriktsserien har fotbollsintresset gripit omkring sig på ett iögonenfallande sätt. Senaste söndag lät t.o.m. en hejarklack höra sig, vilket denna sommar varit lika sällsynt, som gökens rop om vintern… Kedens first string var nog ändå Sulonen, som härjade både uppe och nere. Han var bästa pargasspelaren… Efter huvudmatchen spelade småpojkarna en livfull fotbollsmatch, vilken vanns av det gula laget med 2- 0”. Jubileumsåret till ära utdelar föreningen fyra intressepris till A- och B-lagen och dessa tillfaller Rafael Johansson, Åke Johansson, Sulho Engström och Albin Johansson resp. Arne Eriksson, Engle Karlsson, Pentti Aalto och Toivo Laaksonen.

Vid sidan av seriematcherna spelar man allt fler s.k. vänskapsmatcher – träningsmatcher och bland dessa är i år matcherna mot Åbo stads Tekniska Verk, Åbo-sommargäster i Pargas, Mackabe från Åbo (även med i distriktsserien) och Dragsfjärds IK de viktigaste. Sektionen medverkar föredömligt i genomförandet av en match mellan hantverkare och affärsmän i Pargas och Pargas-historiens bevisligen första damfotbollsmatch mellan fröknar och fruar anställda vid Pargas Kalkbergs Ab. Pargas Kungörelsers redaktör refererar den sistnämnda matchen fyndigt: ”Senaste söndag (i oktober) utspelades på den såphala och vattenfyllda sportplanen en hektisk fotbollskamp. Pargas Kalks fruar hade utmanat fröknarna vilka då de antogo utmaningen spetsat sig på en promenadseger i uppvisningsstil. Men fruarnas kolossala gåpåaranda fällde utslaget till deras fördel. Spelarna kände stor dragning till ”Moder Jord” och följden var en ofrivillig krigsmålning till den, trots ruskig väderlek, talrika publikens hörsamma förnöjelse. Vackra saker utfördes, såsom omfamningar, handpåläggningar på bollen, luftsparkar o.s.v. … Domaren var gift och linjemännen ungkarlar. Inkomsten skall användas för att instundande vinter anställa en instruktris i konståkning”.

1935

”Intresset för fotbollsspelet har städse varit stort inom föreningen. Föreningen mönstrade två ordinarie senior- och två juniorlag, av vilka seniorernas I och II lag deltogo i bolldistriktets II resp. III klass serieturneringar. PIF:s I lag, som tagit sin representationsuppgift med stort allvar, framvisade under hela säsongen god form och uppnådde i serien samma poängtal som Åbo IFK II. Omspelet, som skedde under vidriga väderleksförhållanden, vanns av IFK och PIF blev således andra i serien bland sammanlagt nio deltagande lag. Under året utkämpades sammanlagt 49 matcher, vilka fördela sig på följande sätt: seriematcher 8 (5 vunna, en förlorad och 2 oavgjorda) vänskapsmatcher 6, klubbmatcher 15 och propagandamatcher 20. Bland bortamatcherna må särskilt nämnas segern över Mariehamns IFK i Mariehamn. Till sektionsstyrelsen ha hört herrar Oiva Sulonen, Arne Eriksson, Toivo Laaksonen, Armas Laaksonen och Rafael Johansson”. Detta är allt vad årsberättelsen har att förtälja om det gångna verksamhetsåret. Och helt visst ger den inte full rättvisa åt säsongen, då ju denna de facto är synnerligen livaktig och innehåller många nya initiativ. Bland dessa måste man särskilt notera den stort upplagda idrotts- och ”lust”resan till Mariehamn, som sammankopplas med landskapskampen i friidrott. Hela 70 föreningsmedlemmar är med på resan och det är just i samband med denna representationslaget har nöjet att besegra Mariehamnselvan. Matchen spelas med 9-mannalag, då man som spelplan måste utnyttja stadens torg, vilket är bara 30 m brett och drygt 80m långt. Fotbollsplanen i staden har nyligen blivit insådd och är obrukbar. Mikaelin Pallokerho, Kärpät (Åbo) och Åbo IFK:s I lag utgör under säsongen nya bekantskaper för pargaspubliken. Ledningen för Pargas Kalk, som alltid hyst ett stort intresse för idrott av olika slag, uppställer ett vandringspris i fotboll (liksom också i friidrott) och bolagets olika avdelningar inbjuds till kamp om pokalen i en matchserie. Piffen åtar sig de praktiska arrangemangen och bolagsfotbollen rullar igång. Som segrare i den första ”bolagsserien”, utgår mekaniska verkstaden före yrkesskolan och byggnadsavdelningen. ÅU kommenterar bl.a. följande: ”De flesta av mästarna och andra pristagarna spela i Piffens lag, vilket förklarar överlägsenheten. Det var dock trevligt att se att många ej mera aktiva idrottsmän allt fortfarande visade gamla takter och bidrago till utmärkt propaganda bland yngre intresserade och bland publiken, ty helt säkert satt där om kvällarna på läktaren nyvordna fotbollsentnsiaster.”
I en propagandamatch mellan spelare från Pargas och Åbo marinskyddskårer med spelare huvudsakligen från PIF och Åbo IFK vinner Pargas med 4 – 2. Årets intressepris tilldelas vid säsongavslutningen Sulho Engström, Arne Eriksson, Torsten Gustafsson, Albin Johansson, Erik Johansson, Rafael Johansson, Åke Johansson, Allan Karlsson, Toivo Laaksonen, Karl Lindblom, Iivari Salo och Oiva Sulonen.

1936

Fotbollssektionen kopplas vid årsmötet samman med bandysektionen till en ”bollsektion” och styrelsen får följande medlemmar: Armas Laaksonen (ordf.), Oiva Sulonen, Nils Bergenvall, Arne Eriksson, Toivo Laaksonen, Harry Sundgren, Nils Wennerström och Erik Johansson. Sektionsordföranden kommer dock inte att få leda verksamheten mer än ett par månader av innevarande år. I mars antecknar styrelsen vid ett möte ”med sorg att styrelsemedlemmen A. Laaksonen den 9 mars avgått med döden. Beslöts uppvakta vid graven genom nedläggandet av en krans”. Måhända blir förlusten av ordföranden en bidragande orsak till att livaktigheten plötsligt avtar på fotbollsfronten, träningarna försummas olovligt mycket och framgångarna blir heller inte överhövan stora. A-laget samlar ett fåtal poäng i distriktsserien men B-laget lyckas nå en andra placering i III klass-seriens sluttabell. A-laget försöker sig på kvalificering i bollförbundets C-serie, men elimineras genast i en förlustmatch mot Porin Palloilijat. Förgäves försöker centralstyrelsen anställa en tränare för sitt representationslag men varken hänvändelser till förbundstränaren Abbe Lönnberg eller Idrottsföreningen Kamraterna i Helsingfors ger resultat. Man får fortfarande treva sig fram på egen hand…
Den 20- 21 juni anordnar man en ”lustresa” till Hangö i samband med stafett- och mångkamps-SFI-mästerskapen med Hangö IK som lokal värd. I Hangö möter man HIK i en hård uppgörelse, som dock stadsborna vinner med 4 – 2. Den returmatch man hoppats på mot Mariehamns IFK på hemmaplan uteblir, då mariehamnarna på grund av svag föreningsekonomi meddelar att man måste avstå från resan till Pargas. Stöttepelarna i föreningsfotbollen är i stort sett desamma som under de närmast föregående åren, Oiva Sulonen, Erik Johansson, Toivo Laaksonen, Åke Johansson, Sulho Engström, Arne Eriksson, Iivari Salo, Arne Jokinen, Allan Karlsson, Lennart Blåberg och Georg Kroneld. 

För sina sju mål i seriematcherna erhåller Ake Johansson hederspriset ”pennskaftet”. På centralstyrelsenivå inleds under året planeringen för ny speldräkt för representationslaget. Man har konstaterat, att den mörk- gröna dräkten speciellet vid spel på gräsplan är svår att urskilja. Den nya dräkten skulle komma att bestå av grön skjorta i vilken äro invävda två ränder, kragen och ärmuppslagen äro vita, vita benkläder samt strumpor i samma färg som skjortan med två vita ränder på nedvikningen.

1937

”Någon fotbollstränare lyckades man trots styrelsens energiska ansträngningar icke anställa”. Årsberättelsens konstaterande är kort och lakoniskt. Men även om man inte får tag i en tränare kommer förväntningarna på säsongen att bli mycket stora. Redan på vårkanten är det klart att Åbo IFK:s ”omöjliga” bollklistrare Armas (”Amme” även ”Ami”) Karlsson kommer att spela för Piffen, sedan han erhållit anställning i ”bolaget”. Han åtar sig också att instruera spelarna och leda träningarna. Och resultaten låter heller inte vänta på sig. Redan den 5 maj besegrar man i en vänskapsmatch Rauman Pallo-Iirot och matchreferaten berättar om ”farliga skott, som Ami Karlsson dock klarade fint” och om ”Åke Johansson och Oiva Sulonen, som spelande i sina nya pigga grön-vita dräkter gjorde ett gott intryck”. Kort därpå tar man stryk av Turun Riento och referaten berättar: ”…berodde detta till stor del på att forwards totalt tappade koncepterna framför målet” och ”Pargas-pojkarnas snabbhet bör upparbetas en hel klass för att anfallen skola löpa och skjutförmågan måste bli bättre” samt ”Ett vägande handicap ha piffarna i våra planförhållanden. Pargasplanen är för liten för normalt spel och då förstaklasslagen från Åbo numera vägra att spela i Pargas på grund av planförhållandena ha piffarna dessutom
ej mera tillfälle till ordentliga och lärorika träningsmatcher. Följaktligen har fotbollen råkat in i en återvändsgränd från vilken endast en ny plan kan leda den ut och ge den ny fart”. Man klarar 5- 5 (2-3) mot Urheiluliittos I lag hemma, vinner över Riento II med 7- 1, spelar oavgjort mot TPS II och besegrar klart Turun Kärpät samt Hangö IK i en vänskapsmatch med 5 – 3. Injektionssprutan Amme Karlsson och framgångarna är trots allt inte tillräckligt för att med en gång lyfta aktiviteten tillbaka till den nivå den var för ett år redan. Antalet deltagare i träningstillfällena är litet och så blir det också ifråga om antalet spelade matcher under säsongen. Sektionsstyrelsen, som med undantag av Sulho Engström, (ny för året), är identisk med fjolårsstyret ser dock optimistiskt på situationen och det är i förvissning om bättre tider man tar itu med förberedelserna för nästa verksamhetsår.

1938

Oiva Sulonen får förnyat förtroende som sektionsbas och hans medhjälpare i styrelsen blir Levi Landén, Guy Sundgren, Åke Johansson, Sulho Engström, Armas Karlsson och Toivo Laaksonen. Träningarna hålls regelbundet två gånger i veckan under Amme Karlssons ledning och i uppropen till spelarna i lokaltidningen säger han bl.a. ”… och böra följande spelare ovillkorligen deltaga i träningarna… ”. Lagandan, kampandan och segerviljan växer. Spelarna tar sin uppgift att föra Piffens färger uppåt i serietabellerna på allvar och man härsammar sin tränares maningar. Man anordnar en domarkurs och Amme Karlsson och Toivo Laaksonen deltar i distriktets pojkledarkurser. I medlet av maj skriver lokaltidningen inför seriestarten: ”Instundande söndag bli vi i tillfälle att bevittna Piffens första match i distriktets I -klassserie (Distriktsstyrelsen har uppflyttat föreningens I lag till I klass serien fr.o.m. detta spelår). Som motståndare får Piffarna ”kanariefåglarna” från Åbo alias IFK, som ju haft en del motgångar att kämpa med de senaste åren. Nu äro de fast beslutna att starta på nytt med sikte på mästerskap och ära och de ha beslutat börja med att ta Piffarnas skalper. Nu blir frågan den om det skall lyckas, ty Piffarna ha tränat flitigt och känna ansvaret tungt, varför de helt säkert komma att visa lejonklorna. Vi ska bara hoppas de lämnar rampfebern hemma. Intressant blir även att se de nya dräkterna (röd skjorta, vita byxor och rödvita strumpor), vilka nu godkänts av förbundet, som utdömde den grön-vita dräkten. Planen har fått sig en extra överhalning, så allt borde vara klart för premiären”. Och Piffen får sin eftertraktade seger över ”arvsfienden” från Åbo. Efter en jämn match, i vilken ”Amme” Karlsson nu som
så många gånger förut var bästa man på plan och Jarl Söderman den bästa backen” vinner man med målsiffrorna 1-O. Lokaltidningen fastslår, att pargasborna aldrig sett ett så håglöst IFK, som i denna match, men att detta inte förringar PIF:s insats, samt att Bertel Johansson och brodern ”Raffe” spelade ”lovande och påpassligt”. Efter seger över Riento och oavgjort mot UL och TPS slutar PIF på en hedersam andra plats i serietabellen, endast en poäng efter vinnande TPS. I vänskapsmatcherna mot Mariehamns IFK och Hangö IK ges motståndarna inte en chans och i kvalificeringsmatcherna för en plats i B-seriens sydvästra zon för nästa spelår klarar man på nytt av Hangö IK och Riento men Pallo Pojat från huvudstaden sätter stopp för Piffens vidare framfart i dessa sammanhang. Stommen i det framgångsrika laget utgörs av Pentti Aalto, Erik Johansson, Rafael Johansson, Åke Johansson, Arne Jokinen, Allan Karlsson, Engle Karlsson, Toivo Laaksonen, William Lindegren, Oiva Sulonen, Helmer Nordlund, Amme Karlsson, Jarl Söderman och Sulho Engström. 

1939

Genom nyindelning av serielagen lyfts PIF vid ingången av spelsäsongen till division II och efter en aktiv träningsperiod, under bl.a. distriktstränarens ledning, inleds seriespelet i medlet av maj. Såväl lokaltidningen som ÅU uppmärksammar seriedebuten med omfattande intervjuer bl.a. med nya sektionsordföranden Allan Ljungqvist och föreningsbasen Knut Mannström och man spekulerar ingående i Piffens möjligheter i seriens rätt hårda sällskap. Hangö Bollklubb blir första motståndare och ”Piffen fick sätta alla klutar till för att rädda hem ena poängen. Vi måste dock medge, att Hangö var närmare segern och utan Ammes (Armas Karlsson, på bilden nedan) kallblodiga spel hade nog Piffen fått se sig slagen”. Citatet är hämtat ur lokaltidningens matchreferat. Tidningen rosar Bertel Johansson, ”Topi”Laaksonen och Oiva Sulonen, medan Allan Karlsson denna gång anses vara i behov av hårdare träning för att uppnå sin tidigare effektivitet, Åke Johansson är ”egendomligt orörlig och ineffektiv” och ”brodern Rafael borde avfyra sina skott med större snabbhet då tillfälle därtill bjudes”. Måhända uppmuntrade av lokaltidningens ständigt återkommande goda råd och anvisningar – ibland t.o.m. utskällningar – i samband med matchreferaten samlar spelarna sig väl i säsongens matcher och slutar på en hedersam tredje plats i serietabellen. Förvisso kan föreningen härmed bokföra sitt hittills framgångsrikaste fotbollsår under vilket följande spelare fört föreningsfärgerna i I laget: Rafael, Bertel, Åke och Erik Johansson, Oiva

Sektionsstyret Allan Ljungqvist, Göran Lindqvist, Tor Eklund, Oiva Sulonen, Armas Karlsson, Toivo Laaksonen, Rafael Johansson, Sulho Engström och Levi Landén har en svår uppgift att planera den fortsatta verksamheten…